Debatt: Barn ska skyddas – inte bära fotboja

När politiken börjar se barn som bärare av samhällsproblem i stället för som individer formade av sina livsvillkor tappar vi något grundläggande. Vi slutar se barn som just barn.

I ett land som gärna kallar sig ett föregångsland för barnrätt och jämlikhet borde politiken visa större försiktighet när förslag läggs fram som direkt påverkar barn. Ändå ser vi hur både regeringen och Socialdemokraterna rör sig mot en mer repressiv linje, sänkt straffbarhetsålder och ökad övervakning.

För oss S-kvinnor är utvecklingen särskilt oroande. Vi har i decennier kämpat för barns rättigheter och drev tidigt på för att göra barnkonventionen till svensk lag – en central del i arbetet för både kvinnofrid och barnfrid. Beslutet var ett tydligt internationellt ställningstagande om att mänskliga rättigheter också måste omfatta barn fullt ut.

Regeringens repressiva linje är välkänd vid det här laget. Men Socialdemokraternas tvekan att ta ett tydligt ställningstagande för barns rättigheter är minst lika bekymmersam.

Remissinstanser från både civilsamhälle och myndigheter är tydliga. Ingen forskning visar att hårdare straff hjälper barn. Trots det rör sig politiken, både högerns och socialdemokratins, mot ökade repressiva verktyg i stället för att stärka de strukturer som faktiskt kan göra skillnad.

Och det är inte vilka barn som riskerar att drabbas. Det är barn i socioekonomisk utsatthet – ofta barn till ensamstående mammor – som redan bär på erfarenheter av våld och bristande trygghet. Vi vet att kontroll aldrig minskat klyftor, bara förstärkt dem.

För oss som tror på jämlikhet är utgångspunkten självklar, barn begår inte brott i ett vakuum. De formas av det samhälle vi skapar.

När skolor saknar resurser, när föräldrar kämpar ekonomiskt och när trygg vuxennärvaro ersätts av misstro – då är det politiken som brister, inte barnen.

Att kriminalisera barn är att abdikera från sitt ansvar. Det är att acceptera växande klyftor och att dra undan mattan för dem som behöver samhällets stöd mest. Trygghet byggs genom solidaritet.

Genom en stark socialtjänst, närvarande elevhälsa, fungerande skolor och fritidsverksamhet som ger mening. Det kräver politiker som vågar investera i jämlikhet även när det kostar och inte är den snabbaste vägen.

När vuxenvärlden börjar möta barn med misstänksamhet i stället för med ansvar har något gått förlorat. Det är därför hög tid att både regeringen och Socialdemokraterna slutar använda barn som symboler i ett politiskt maktspel. Och i stället värnar varje barns rätt till trygghet och framtid.

Barn behöver stöd. Inte fotbojor.

Annika Strandhäll
Ordförande S-kvinnor

Publicerad i Expressen Länk till annan webbplats. 3 januari.