En feministisk förortspolitik kräver ansvar och handling
Publicerad i SvD 14 december 2015.
Under sommaren och i början av hösten har en debatt om kvinnors liv och förutsättningar i socialt utsatta förorter ägt rum. Sedan dess har jämställdhetsminister Åsa Regnér tagit initiativ till en fördjupad dialog med kvinnorörelsen. Vi är förstås glada över att statsrådet vill ta del av våra erfarenheter och åsikter, men regeringen måste också våga ställa krav och lägga fram konkreta förslag på åtgärder.
I sommarens debatt har röster som inte vanligtvis kommer till tals fått utrymme, röster som kunnat berätta om hur den religiösa radikaliseringen i vissa förorter leder till social kontroll av flickor och kvinnor. Berättelserna handlar om killar och män som kontrollerar att kvinnor lever enligt särskilda regler. Till exempel har vi fått höra om normer för vad man får köpa i en affär och inte eller hur man får klä sig. Många vittnar också om hur grannar spionerar genom fönstren på flickor för att kolla vilken tid de kommer hem på kvällen. Tidpunkten för hemkomsten anses avgörande för huruvida flickorna är ”bra flickor” eller ”dåliga flickor”.
För många flickor är tillgången till utbildning, arbete, inflytande och fritid starkt begränsad samtidigt som de inte ges rätt till sin sexualitet. Små pojkar lär sig tidigt att kontrollera flickor i sin omgivning och det är inte ovanligt att flickor i 12-årsåldern får höra från jämnåriga pojkar på skolgården hur de förväntas bete sig.
Nu kräver vi att regeringen agerar för att stoppa det psykiska och fysiska förtryck mot flickor och kvinnor som pågår varje dag. Vi uppskattar regeringens vilja till dialog och samverkan med kvinnorörelsen, men det räcker inte att bara prata om vad som behöver göras, de förslag som gång på gång förts fram måste också realiseras.
1. Villkora stödet till trossamfund. Inga skattepengar ska gå till trossamfund som uppmuntrar kvinnodiskriminering, homofobi, transfobi eller könsapartheid. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke har utlovat en utredning som ska se över stödet till trossamfund. Men behövs verkligen en utredning för att kunna ställa krav på att den som får anslag från staten också ska ställa sig bakom mänskliga rättigheter? Kontrollerna av trossamfunden måste skärpas.
2. Förhindra att vi får fler balkongflickor. Vi har upprepade gånger krävt att regeringen ska kartlägga förekomsten av balkongflickor, det vill säga flickor som knuffats eller tvingats hoppa från balkonger för att de anses ha svärtat sina familjers heder. Högsta domstolen har bekräftat att balkongflickorna förekommer, men för att kunna ta reda på hur många självmord som egentligen är maskerade mord krävs en ordentlig kartläggning. Kraftfulla insatser behövs för att förhindra att fler flickor utsätts.
3. Insatser för alla kvinnors ekonomiska självständighet. Den viktigaste åtgärden för att motarbeta kvinnoförtryck är att öka kvinnors ekonomiska självständighet, eftersom det är mycket svårare att kontrollera en människa som har sin egen inkomst. Egen försörjning möjliggör också för kvinnor att lämna destruktiva eller dysfunktionella relationer. För att fler kvinnor i socialt utsatta förorter ska kunna bli ekonomiskt självständiga krävs utbildning och stöd, men också starka incitament. Föräldraförsäkring, försörjningsstöd och andra bidrag måste utformas på ett sätt som sänker trösklarna för kvinnor att ta sig in på arbetsmarknaden. Många kvinnor bär också en idé om att få starta egna företag eller kooperativ, men behöver stöd och tillgång till rätt verktyg för att kunna uppnå sin potential.
4. Ökat stöd till kvinnorörelsen. Kvinnorörelsen har den största erfarenheten och kompetensen om att sprida information om kvinnors situation, status och rättigheter. Denna kompetens bör tas tillvara även i mottagandet av nyanlända män och kvinnor. Men för att kvinnorörelsen ska kunna ta sig an ett sådant uppdrag krävs ett större statligt stöd. Kvinnorörelsens samlade stöd omfattar i dag dryga 70 miljoner kronor per år. Det kan jämföras med de dryga 70 miljoner som årligen går till religiösa samfund eller de dryga 2 miljarder som årligen avsätts till idrottsrörelsen. Kvinnorörelsen skulle, med större resurser, ha möjlighet att delta mer i integrationsarbetet.
En feministisk förortspolitik kräver ansvar och handling. Det är viktigt med dialog, men samarbete och förankring får aldrig bli en ursäkt för att dröja med eller inte genomföra viktiga men kontroversiella åtgärder. De flickor och kvinnor som utsätts för hedersförtryck i våra förorter blir inte hjälpta av utredningar och remissrundor. Våra fyra krav har framförts många gånger förut, även inom ramen för regeringens egna utredningar om hedersrelaterat våld och förtryck. Nu krävs det att den feministiska regeringen går vidare till handling.
Amineh Kakabaveh
ordförande Varken hora eller kuvad
Clara Berglund
ordförande Sveriges kvinnolobby
Gulan Avci
ordförande Liberala kvinnor
Carina Ohlsson
ordförande S-kvinnor
Gunilla Hjelm
ordförande Centerkvinnorna
Barn-, äldre och jämställdhetsminister Åsa Regnér har skrivit en replik på artikeln på SvD Debatt.
Senast uppdaterad: tisdag 15 december 2015
