Varför har ingen tagit barnens utsatthet på allvar?
Publicerad i Feministiskt Perspektiv 24 november 2017.
Den senaste veckan har dominerats helt av #metoo. Bransch efter bransch har fattat mod, rest sig tillsammans och berättat. Tusentals kvinnor har berättat om brutala övergrepp, förnedring, kränkningar och om att bli tillintetgjord. Det handlar om makt.
Stora kulturmän och mediekändisar har avslöjats. Övergreppen har pågått i öppet dagsljus och setts och hörts av alla. Men vi har även hört historier om vad som skett när ljusen släckts och dörrar stängts. Det handlar alltså om både en våldtäktskultur och en tystnadskultur, båda delar av det stora sveket mot kvinnorna.
Ingen av dessa män var ensamma. De är del av en kultur där det var tillåtet att vara burdus, gå över gränser, vara lite vulgär, ta i för mycket. ”Han skämtade ju bara”, ”han har en tuff jargong” eller ”han är bara galen, det betyder inget”. Dåliga skämt, sexuella anspelningar eller tafsande och blottande, som fortgått helt öppet.
Det är naturligt att vi inte vill tro att människor vi känner, tycker om och litar på, skulle kunna begå grova sexualbrott. När vi trott eller vetat vad förövare gjort har vi också låtit dem komma undan, för att de är viktiga ledare, förebilder, kreatörer, chefer. De har ansetts oersättliga. Produktionen, varumärket, cheferna har skyddats och med dem förövarna. Istället har alla runt dem offrats.
För att bryta detta har det varit nödvändigt att lyssna på alla historier. Att låta varje bransch, varje utsatt flicka eller kvinna, få höras och bli lyssnad på. Det har förtydligat att när vi säger ”det drabbar alla” så betyder det inte någon annan. Det är dina barn, systrar, föräldrar och kollegor som drabbas.
I dagarna kom det sorgligaste men kanske viktigaste uppropet, från skolan. Eleverna ställde sig också upp och berättade. Tusentals skrämmande historier om övergrepp i skolan, men också om en vuxenvärld som inte tar barnens utsatthet på allvar.
Det har mötts av chock och bestörtning. Men om vi tänker efter, har vi inte alla egentligen vetat? Det finns redan massor av studier – var femte elev i gymnasiet har erfarenheter av någon form av övergrepp. När vi tänker efter kan vi nog alla komma ihåg hur det var i skolan. Vad vi själva och andra utsattes för, eller bara hur vi ägnade våra dagar åt att parera och anpassa våra liv för att inte utsättas.
Många har aldrig anmält, varken till polis eller socialtjänst. Hur många skolor informerar ens barnen om vad som är övergrepp och hur det ska anmälas och hanteras? Vi har talat om det länge. Varför har ingen tagit barnens utsatthet på allvar?
Lagstiftningen ställer höga krav på nolltolerans i skolan. Samtidigt vet vi att saker som för varje vuxen människa skulle definieras som ett övergrepp är saker våra barn ofta får tåla. Skolan lider också av tystnadskulturen. Börjar vi inte här, hur ska barnen då växa upp till jämställda respektfulla individer? Hur ska vi då kunna bryta det här?
S-kvinnor har länge drivit kravet på stärkt normkritik i skolan och inte minst en stärkt sex och samlevnadsutbildning. Det är en oerhört viktig del av att jobba förebyggande. Vi vill se nolltolerans för alla former av sexuella trakasserier, en sexualbrottslagstiftning som innefattar samtycke och oaktsamhet och straffen för sexualbrott ska skärpas, för att nämna några viktiga reformer. All exploatering och objektifiering av kvinnokroppen ska motverkas, därför driver vi också krav på en lagstiftning mot sexistisk reklam. Polis och rättsväsendet behöver bättre utbildning och kunskaper om sexualbrott.
Fler män måste våga prata om dessa frågor och ta avstånd. Det handlar inte om kollektiv skuld, utan om kollektivt ansvar. Den feministiska kampen är starkast när vi tar den tillsammans!
Carina Ohlsson, Ordförande S-kvinnor
Senast uppdaterad: fredag 24 november 2017
