Ge kvinnor lön för hela dagen

Det är bakgrunden till 15:57-rörelsen, en sam­manslutning av politiska kvinno­förbund, fackförbund och kvinnorörelsens organisationer. Tillsammans arbetar vi för att även kvinnor ska få lön hela dagen. Sedan rörelsen bildades för fyra år sedan har lönegapet minskat med ynka 1,1 procentenheter. Om vi fortsätter i samma takt når vi jämställda löner först om 53 år. Vi kräver att det ska gå fortare än så och vi kräver att ambitioner omsätts i kraftfulla åtgärder.

Kvinnor har lägre lön än män inom alla sektorer och i stort sett alla yrken på den svenska arbetsmarknaden. En kvinna tjänar i genomsnitt 4 400 kronor mindre än en man varje månad. Kvinnodominerade branscher har mer ofrivilligt deltidsarbete, delade turer som slår sönder arbetsdagen, sämre löne­utveckling och mer osäkra anställningar i form av timanställningar, vikariat och visstidsanställ­ningar.

På den svenska arbetsmarknaden jobbar 30 procent av kvinnorna deltid, jämfört med 11 procent av männen. De vanligaste orsakerna till kvinnors deltidsarbete är att lämpligt heltidsarbete saknas eller vård av barn. Samtidigt tar män endast ut 25 procent av föräldrapenningdagarna och 37 procent av vab-dagarna, och under ett vardagsdygn ägnar män cirka en timme mindre åt obetalt hemarbete. Kvinnors sjukfrånvaro ökar dessutom mer än mäns. I yrken där arbetsbördan är som tyngst, inom vård, skola och omsorg, är risken störst att bli sjukskriven.

Kön i kombination med andra diskrimineringsgrunder förvärrar problematiken än mer. Sysselsättningsgraden för utrikes födda kvinnor är 54 procent, nästan 20 procentenheter lägre än för inrikes födda kvinnor. Och bara 57 procent av kvinnorna med en funktionsnedsättning förvärvsarbetar.

Att kvinnors arbete och kvinnodominerade yrken värderas lägre på hela arbetsmarknaden får ekonomiska konsekvenser under hela livet. Lägre löner och mer deltidsarbete gör att kvinnor i genomsnitt får 6 000 kronor mindre i pension varje månad. En person som arbetar deltid i 20 år kan få sin pension sänkt med 25 procent.

Ibland påstås det att kvinnors lägre löner beror på att kvinnor skulle ha kortare utbildning eller ­mindre erfarenhet. Det stämmer inte. Kvinnor har i genomsnitt högre utbildningsnivå och en något högre snittålder på arbetsmarknaden (vilket kan ­sägas vara ett grovt mått på erfarenhet).

Inte heller stämmer det att kvinnodominerade yrken skulle vara mindre kvalificerade. Vid en jämförelse mellan kvinno- och mansdominerade yrken där kunskaper, färdigheter, ansvar, ansträngning och arbetsförhållanden sammantaget hamnar på en likvärdig nivå, så visar det sig att löneläget för kvinnodominerade yrken fortfarande är lägre.

Kvinnors lägre löner beror alltså inte på att kvinnor presterar mindre eller sämre – det är ett uttryck för ett samhälle där kvinnor värderas lägre än män. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är strukturella och skär genom hela arbetsmarknaden. Därför krävs också strukturella åtgärder för att bryta de värdediskriminerande mönstren.

För att åtgärda de ojämställda lönerna ställer 15:57-rörelsen fyra krav:

1. En mer jämställd föräldraförsäkring. Ansvaret för hem och familj måste delas lika, det stärker också barnets rätt till sina vårdnadshavare.

2. Samma rätt till heltid och trygga anställningsformer. Detta är en förutsättning för kvinnors ekonomiska oberoende och för bättre arbetsvillkor i kvinnodominerade branscher.

3. Årliga lönekartläggningar för alla arbetsgivare med tio eller fler anställda. Vi kräver att årliga lönekartläggningar återinförs tillsammans med kontrollfunktioner som ser till att de efterlevs. Där lönekartläggningar görs är skillnaden mellan mäns och kvinnors löner mindre.

4. Att även strukturella löneskillnader synliggörs och åtgärdas. De mekanismer som gör att kvinnodominerade yrken inte har ett löneläge motsvarande yrkets krav, kompetens och ansvar måste motverkas.

I dag är det Internationella kvinnodagen. Klockan 15:57 deltar tusentals människor i manifestationer runt om i landet och i sociala medier. Vårt gemensamma budskap är: ”Efter kl. 15:57 jobbar kvinnor gratis. Varje dag. Dags för lön hela dagen!”

15:57-rörelsen

Annelie Nordström, ordförande, Kommunal

Britta Lejon, ordförande, Fackförbundet ST

Britt-Marie Thorstensson, ordförande, Winnet Sverige

Carina Ohlsson, ordförande, S-kvinnor

Clara Berglund, generalsekreterare, Sveriges Kvinnolobby

Ewa Larsson, ordförande, Gröna kvinnor

Gulan Avci, ordförande, Liberala kvinnor

Gunilla Hjelm, ordförande, Centerkvinnorna

Gunnel Hall, ordförande, KvinnorKan

Gunvor Ngarambe, styrelseledamot, Internationella kvinnoförbundet (IKF)

Heike Erkers, ordförande, Akademikerförbundet SSR

Ida Gabrielsson, ordförande, Vänsterpartiets Kvinnonätverk

Kukkamariia Valtola Sjöberg, sammankallande, Miljöpartiets jämställdhets- och mångfaldskommitté

Louise Lindfors, ordförande, Fredrika Bremer Förbundet

Maria Johansson, ordförande, Forum ? Kvinnor och Funktionshinder

Mats Ericson, ordförande, Sveriges Universitetslärarförbund

Sineva Ribeiro, ordförande, Vårdförbundet

Stina Svensson, arbetsmarknadspolitisk talesperson, Feministiskt initiativ

Susanna Gideonsson, ordförande, Handels

Ulrika Boëthius, ordförande, Finansförbundet

Veronica Magnusson, förbundsordförande, Vision

Zandra Kanakaris, förbundsordförande, Unizon