Musikbranschen måste sluta ducka för sitt ansvar
För den som är musikintresserad är sommaren högsäsong för alla åldrar. Festivalerna avlöser varandra och förmedlar så mycket goda budskap, kultur, gemenskap och glädje. Kultur är viktigt, inte minst för sommarlediga barn, ungdomar och unga vuxna. Det är folkbildande, det är inkluderande, det kan i bästa fall bidra till ökad demokrati, ökad integration, jämlikhet och jämställdhet.
Samtidigt förmedlas tyvärr också värderingar som inte alls står för allas lika värde. Tittar vi på vilka som får synas och höras utifrån ett jämställdhetsperspektiv, så är resultatet för festivalsverige tyvärr rätt nedslående.
För att ta de närmaste exemplen. I helgen hålls festivalen Summerburst i Göteborg, 90 procent av alla artister är manliga. Strax därefter börjar Sweden Rock-festivalen, som alltid har haft extremt få kvinnliga artister, i år är 97 procent av artisterna män. Artisterna bokas av män, pengarna fördelas av män, till män.
Kritiken mot musikbranschen har funnits länge, det saknas medvetenhet och vilja att arbeta för jämställdhet. Arrangörerna hävdar att det här inte går att göra något åt, eller som ansvariga på Sweden Rock sa i en intervju ”vi kan ju inte trolla”. Det här är givetvis inget trolleri, det handlar om vilja. Branschen måste sluta ducka för sitt ansvar. Ursäkter som att de ”inte tror på kvotering” håller inte. Det här handlar om att män måste sluta kvotera in varandra, för att tala klarspråk.
Det finns undantag, goda exempel som Popaganda och Stockholm Music and Arts, som visar att det är fullt möjligt. Det finns organisationer och personer som arbetar för att bryta den här snedfördelningen, som varje år tar fram artistlistor för en jämställd musikscen. Det finns gott om konkreta förslag.
Musikbranschen är en stor och viktiga aktör, som påverkar våra normer och värderingar, som påverkar barn och ungas värderingar, deras självbild, deras bild av manligt och kvinnligt, av sexualitet eller makt. Att säga att jämställdhet är viktigt är inte mycket värt om det vi gör är något helt annat.
Så många faktorer påverkar, skolans arbete för jämställdhet, statens musiksatsningar för unga, mediebilden och bolagens satsningar på artister. Det förtar inte att hela branschens har ett ansvar för vad de efterfrågar och reproducerar, i alla led. Det är en stor utmaning, just därför måste den antas. Hur ska vi annars nå förändring?
Jag har i tidigare krönikor skrivit om min roll som ordförande för Lidköpings fotbollsklubb, LFK, och arbetet för jämställdhet inom fotbollsvärlden. Sverige har kommit längre än de flesta länder men vi har långt kvar. Det är milsvid skillnad på den respekt och bekräftelse som en kvinnlig och manlig fotbollsspelare möter.
Fotbollen är också en internationell miljardindustri, styrd av starka manliga traditioner och motståndet mot kvinnor slåss vi fortfarande mot varje dag. Jag har ofta mött samma argument: det här går inte att påverka, det är branschen som styr, det är för stora pengar, det är inget vi i den egna klubben kan påverka. Det är nonsens, om du frågar mig. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Givetvis är det här inte en fråga kopplad till kön eller till fysiska skillnader. Det är en social konstruktion.
Ytterst är det givetvis en ledarskapsfråga. Vi måste diskutera, bryta invanda mönster, våga vara obekväma och ta ställning. Vi måste öka medvetenheten och kunskapen på alla nivåer, jobba aktivt med attityder och värderingar. Goda exempel måste lyftas och kunskapen tas tillvara. Vi kan förändra. I det lilla och i det stora, kan vi varje dag ta steg mot ökad jämställdhet.
Även vi från politiskt håll har ett ansvar att se och uppmärksamma när ojämställda och ojämlika värderingar reproduceras och hur de påverkar våra unga. Det är en del av vårt demokratiska uppdrag, att verka för jämställdhet. Vi måste ställa krav, följa upp, våga utmana och förändra. Feministiska utmaningar är aldrig enkla, just därför måste de antas.
Senast uppdaterad: torsdag 26 maj 2016
