Arbetet med att förebygga våld måste förstärkas
Publicerad i Feministiskt Perspektiv 11 april 2014. 
Varje år uppger 2-3 procent av Sveriges befolkning att de har blivit misshandlade och förändringen är liten över tid. Förra året anmäldes nästan 80 000 misshandelsbrott i Sverige, enligt Brottsförebyggande rådet. Det finns två typiska offer för misshandel. Det ena är unga män som misshandlas på öppen gata och det andra är kvinnor som misshandlas av sin partner i hemmet.
När en fyrbarnspappa misshandlades till döds i Helsingborg härom veckan, uppmärksammas det inte för att det i sig är unikt att en man misshandlar en man. Det uppmärksammas för att det är kopplat till fotboll och en supporterkultur där den traditionella mansrollen förstärks och ytterligheterna tillåts att normaliseras, där våldet är tydligt och högljutt. Både offer och gärningsman representerar en fotbollskultur dit vi tydligare än i civilsamhället i övrigt kopplar våld.
Jag har i flera år varit ordförande för Lidköpings Fotbollsklubb, LFK med över 1 000 medlemmar. För min klubb med flick-, pojk-, dam- och herrlag, liksom för fotbollsvärlden i övrigt, är en av våra viktigaste utmaningar att diskutera och tydligt ta ställning för jämställdheten och aktivt arbeta mot våld. Det är viktigt och bra att flera reagerat och visat på att våldsyttringarna inte är accepterade och att det finns andra supportrar som inte är en del av detta våld. Ändå är det svårt att inte ställa sig frågan – varför tar vi inte alltid kraftigt avstånd från dödligt våld?
Varje månad misshandlas minst en kvinna i Sverige till döds av sin sambo eller partner. I de fallen ser vi inga stora manifestationer. Mediepersonligheter känner inte lika stort behov av att delta i debatten. Svenska män protesterar inte mot skeva mansideal.
Oviljan att se kulturen och strukturen handlar ofta om att den ”vanlige mannen” känner sig anklagad. I de fallen vill man inte tala om att det är en del av en våldskultur utan då talar man hellre om den ensamme galningen, individen. Mannen som misshandlar en kvinna, som våldtar eller trakasserar, är en avvikande man som agerade ensam. Ingen vill förknippas med honom och att antyda strukturella problem, att det finns ett mönster, vad menar vi med det? Säger vi att alla män är våldsamma?
Den senaste tiden har ändå flera debattörer vågat se problemet i en kultur som accepterat våldsyttringar, som inom fotbollsvärlden. Är en del av förklaringen att det så kallade fotbollsvåldet sker i det offentliga rummet och att det inte går att blunda för kollektivets påverkan på individen?
Inom hemmets väggar är våldet skyddat av skam, skuld och rädsla. Bland fotbollshuliganerna är det högljutt och synligt.
När våldet sker i hemmet problematiseras det också utifrån att det delvis skulle vara självvalt. Är det inte så att kvinnan själv väljer att stanna med mannen som slår? Det resonemanget är självklart väldigt märkligt och orättvist. Ingen skulle på samma sätt ifrågasätta om det inte ändå är fotbollssupportrarnas eget fel att de ibland blir misshandlade. Ingen skulle säga att den 9-åring som fick en bengaleld kastad i huvudet får skylla sig själv för att han gick och tittade på fotboll.
Givetvis är allt som skrivits om manlighet och kopplingen till våld i samband med starten i allsvenskan en viktig och naturlig del av analysen. Vi måste våga se problemet och vi måste också se kopplingen till det manliga våldet som helhet. När våldet kopplas till fotbollen är det många som vill vara med och debattera. Något måste göras nu! Reaktionerna är tydliga.
Sexistiska och homofoba uttryck, våld och kränkningar är problem som fotbollen måste hantera varje dag. Jämställdhetsdiskussionerna är ständigt aktuella och alla ledare inom fotbollsvärlden likväl som samhället i övrigt, måste ta sitt ansvar och inte smita ifrån frågorna när de blir för jobbiga. Vi får aldrig lägga över ansvaret för våldet på en enskild gärningsman eller på offret, det är dåligt ledarskap. Som nu senast när talespersonen för ett rederi sa att kvinnor som blivit våldtagna på färjorna ”måste tänka på hur mycket de dricker. De vet vart det kan leda”, istället för att ta ansvar för att skapa en säker miljö för sina passagerare.
Arbetet med att förebygga våld måste förstärkas, det kräver långsiktighet, öppenhet och dialog. Det kräver en medvetenhet om vilka strukturer som skapar våldet och en vilja att ta ansvar för och bryta de strukturerna. I detta arbete behövs ledare, som har modet att ta ställning och också bestämmer sig för att göra skillnad. För jämställdhet – mot våld.
Carina Ohlsson
Ordförande S-kvinnor
Senast uppdaterad: fredag 11 april 2014
