Att möta motstånd är en del av den feministiska kampen

S-kvinnor torsdag 18 januari 2018

Varför ska det ta så lång tid att få en samtyckeslag? Varför prioriteras inte detta? Den frågan har jag fått många gånger, även inom kvinnorörelsen, feminister som är trötta på att vänta. I slutet av 2017 kom äntligen ett förslag från regeringen, till en ny så kallad samtyckeslag. Även om många givetvis är glada, hör jag också frustrationen över att det dröjt så länge.

Publicerad i Feministiskt Perspektiv 18 januari 2018

Ska det verkligen behövas en #metoo-kampanj för att politikerna ska ta steget?

Jag förstår frustrationen – politik tar tid. Tyvärr. Det kräver ibland mer tålamod än vi har. Men att förslaget kommer just nu, beror inte på #metoo. Att det sammanfaller är en slump, eller bra timing om man så vill. #metoo är historiskt, livsviktigt, det ger vår kamp ny styrka.

Arbetet med att utveckla och förstärka den svenska sexualbrottslagstiftningen har pågått väldigt länge, i många år av tufft och komplext arbete, av flera skäl. Dels är lagstiftningen i sig komplex och omfattande, flera paragrafer där varje formulering ändring eller tillägg, måste vägas med enorm noggrannhet. Dels är det en del av demokratiska processen, att grundligt utreda, lyssna in och formulera krav som vi alla kan stå bakom. Dels möter fortfarande feministiska frågor politiskt motstånd, det är också en sorglig del av det politiska arbetet.

Det sistnämnda är en frustration som vi S-kvinnor möter varje dag. I nästan varenda feministisk fråga vi drivit har vi mött motstånd från högerpolitiker, som röstat nej till allt från kvinnlig rösträtt, till hbtq-rättigheter, till fri aborträtt, nej till sexköpslagen och så vidare.

Att Sverige har en feministisk regering, att Socialdemokraterna och S-kvinnor är uttalade feminister, det gör skillnad. Vi har drivit igenom oerhört många viktiga steg ändå, vi ska fokusera på dem och vara stolta, men det behöver ändå sägas – feministiska framgångar möter motstånd och de kräver alltid kamp.

Frågan om samtycke är inte ny. Redan i tidigare sexualbrottsutredningar, har det föreslagits. Efter flera friande domar blommade protester och debatter upp igen under 2014. S-kvinnor och Socialdemokraterna stod bakom kraven att tillsätta en parlamentarisk kommitté som granskade sexualbrotten som helhet. Den förra borgerliga regeringen tyckte inte detta behövdes, men meddelade till slut att de tagit intryck av debatten, de var fortfarande skeptiska till just samtycke, men tillsatte en utredning som istället skulle fokusera på vårdslöshet och oaktsamhetsbrott.

När den nuvarande regeringen tillträdde, beslöt den sig för att ombilda utredningen till just en parlamentarisk kommitté och la också till ett särskilt uppdrag – att utreda en lagstiftning baserad på samtycke. I slutet av 2016, två år senare, var deras rapport klar. En 600 sidor lång genomgång av alla sexualbrottsparagraferna och hela rättsprocessen, med bland annat nya förslag för både frivillighet/samtycke och oaktsamhetsbrott.

Regeringen har sedan, under 2017, inväntat remissvaren som vi S-kvinnor och många med oss skrivit. Även detta ett viktigt steg, där vi kan och bör vara med och påverka. Jag upplever också att regeringen verkligen lyssnat och vägt in våra åsikter.

I slutet av 2017, strax efter att den stora #metoo-vågen svept över oss, kunde äntligen regeringens färdiga förslag presenteras. Det är alltså inget resultat av #metoo, utan efter många års feministisk kamp så har förslaget med all säkerhet stärkts av #metoo. Vem kan i dag, när vi har alla berättelserna rakt framför oss, blunda för behovet av att stärka skyddet för den sexuella integriteten?

Ibland känns det som att det går otröstligt långsamt. Vi vet redan vad problemen är, vi vill lösa dem. Det är då vi måste fokusera både på hur mycket vi faktiskt gjort och hur långt vi kommit! Vi ska fortsätta elda under vår vrede. Även när vi måste kompromissa, förhandla, krävs långa, långa processer för att ro i hamn med komplexa utmaningar. Även när vi blir motarbetade och saker tar en evinnerlig tid, så ska vi framåt och vi har många steg kvar att ta. Rättsprocessen till exempel, måste bli bättre när det gäller sexualbrott.

Det uppmärksammade fallet i Fittja nyligen där alla gärningsmän friades, visar med brutal tydlighet att ingen lagstiftning i världen kan rädda oss, om vi inte har ett rättssystem som fungerar, som tillämpar lagen, som prioriterar sexualbrott, som tar det här på allvar. Det här är en av de delar vi måste fortsätta slåss för, rättssäkerhet ska gälla från första anmälan till fällande dom. Den feministiska kampen fortsätter.

Carina Ohlsson, ordförande S-kvinnor