Beslutet att lägga ner miljödepartementet är fel

S-kvinnor torsdag 27 oktober 2022

Publicerad i Dagens Nyheter 27 oktober 2022.

Sverige fick för första gången ett eget departement tillägnat miljö­frågorna 1987. Det innebar en milstolpe för miljöfrågornas ställning i politiken och i regerings­arbetet. Från att tidigare ha delats upp mellan jordbruksdepartementet och industridepartementet, fick de helt avgörande miljöfrågorna ett gemensamt hem.

Detta beslut var kulmen på ett ökande engagemang för miljöfrågorna brett i samhället. 1986 var hela 73 procent mycket oroliga för miljöförstöring – den högsta siffran någonsin enligt SOM-institutets mätningar av svensk väljaropinion.

Tanken var att det nya departementet skulle stärka frågornas ställning och ges nog resurser för att vara en väsentlig del i det enorma förhandlingsmaskineri som är Regeringskansliets beredningsprocess. Under årens lopp har olika regeringar gjort förändringar i miljödepartementets ansvarsområden. Energifrågorna, till exempel, har under vissa perioder hört till miljö­departementet och under andra perioder förlagts till andra departement.

Den övergripande inriktningen är otvetydig: Miljöfrågornas ställning, i relation till övriga politikområden, har stärkts. Denna utveckling har varit tydlig, oavsett vilken regering som sedan 1987 har suttit vid makten. Det var efter svenskt initiativ och hårda förhandlingar i FN som det 1989 beslutades att en FN-konferens i miljö och hållbar utveckling skulle hållas i Brasilien tre år senare. Riokonferensen 1992 accelererade det internationella samarbetet i miljöfrågorna på allvar och länderna förhandlade fram klimatkonventionen, konventionen för biologisk mångfald och Agenda 21. Alla tre viktiga mil­stolpar i det internationella klimat- och miljöarbetet.

Svenska regeringar har också genom kraftfulla prioriteringar tagit en ledande roll i utvecklingen av europeisk och internationell klimat- och miljöpolitik.

Förra veckan meddelade den nya regeringen att miljödepartementet ska läggas ned och i stället flytta in i ett nytt klimat- och näringsdepartement där näringsministern kommer vara departementschef. Beslutet har med rätta skapat stor debatt.

Oron är stor att nedläggningen av miljödepartementet är början på en nedprioritering av miljöfrågorna, i ett läge då den nya regeringen saknar stöd i sitt riksdagsunderlag för en fortsatt kraftfull klimat- och miljöpolitik.

Att ett statsråd fråntas departementschefens ställning inom ett stort politik­område som klimat och miljö, där beslut ofta kräver tuffa interna förhandlingar, är ytterst allvarligt inte minst i ett läge då Sverige fortsatt behöver gå i täten nationellt och internationellt. Vi möter eskalerande planetära kriser: hot mot klimatet, utarmning av den biologiska mångfalden och spridande av föroreningar. Aldrig tidigare i historien har klimat- och miljöfrågorna krävt större politiskt ledarskap än i dag.

En regeringschef som menar allvar med sina klimat- och miljöambitioner måste ge sin ansvariga minister bästa möjliga förutsättningar att utveckla och driva sina frågor med kraft. Ett eget departement där klimat och miljö står i fokus har här en avgörande betydelse.

Regeringen har motiverat nedläggningen av miljödepartementet med behovet av att samordna klimat- och miljöpolitik med energi- och näringslivspolitik. Vi instämmer i vikten av nära integration mellan politik­områdena, men om det ska ske genom en sammanslagning av departement måste målet för ett nytt departement vara att prioritera klimat och miljö.

Ett positivt exempel på detta är Tyskland där närings- och klimatfrågorna slagits samman till ett departement för att göra det tydligt att ekonomi- och näringslivsfrågor inte kan drivas utan hänsyn till klimatfrågan. Däremot har de behållit miljödepartementet som eget departement med en egen minister. Någon sådan prioritering av klimat och miljö kan vi inte se i det nya departement som den svenska rege­ringen föreslår.

Tvärtom försvagas klimat- och miljöministerns ställning. Det är fel väg att gå.

Vi är tidigare miljöministrar från olika tidsepoker, regeringar och partier. Det finns många frågor där vi drar olika slutsatser och vår syn på hur man bäst bedriver miljöpolitik har ofta skilt sig åt. Men vi har alla varit ministrar och departementschefer på miljödepartementet. Därför vet vi vilka utmaningar det innebär att driva miljöpolitiska förslag, som ofta utmanar starka intressen, och vikten av att ha ett eget, resurs­starkt departement till stöd. Det är inte alltid miljödepartementet har gått vinnande ur förhandlingar men miljöfrågan har genom ett eget departement alltid haft en egen och stark röst.

Sverige har under decennier varit ett föredöme i klimat- och miljöpolitiken och ses fortfarande av många som en miljöpolitisk stormakt. Inte minst blev detta tydligt i somras, då 150 länder deltog i FN-konferensen Stockholm+50. Som tidigare miljöministrar är det vår förhoppning att Sverige ska visa fortsatt politiskt ledarskap i klimat- och miljöpolitiken, nationellt och internationellt, men beslutet om nedläggning av miljödepartementet gör oss djupt bekymrade.

Vi ser med stor oro på vad som nu riskerar att hända med Sveriges framtida arbete med miljöfrågor. Miljöfrågorna handlar inte bara om Sverige, det handlar om världen och internationellt samarbete. Vi känner även en oro att vår goda inverkan och vårt inflytande på andra länders miljöpolitik som kommit av många års arbete med att steg för steg sätta miljöfrågorna högt på agendan nu riskerar att utraderas. Det är särskilt allvarligt när Sverige om två månader blir ordförande i EU.

Vi uppmanar regeringen: Tänk om och visa att miljöfrågorna fortfarande prioriteras så högt som de faktiskt förtjänar.

Birgitta Dahl (S), miljö- och energiminister 1986–1990, miljöminister 1990–1991

Olof Johansson (C), miljöminister och minister för nordiskt samarbete 1991–1994

Görel Thurdin (C), miljö- och naturresursminister 1994

Lena Sommestad (S), miljöminister 2002–2006

Andreas Carlgren (C), miljöminister 2006–2011

Lena Ek (C), miljöminister 2011–2014

Åsa Romson (MP), klimat- och miljöminister 2014–2016

Karolina Skog (MP), miljöminister 2016–2019

Isabella Lövin (MP), klimat- och miljöminister 2019–2021

Per Bolund (MP), klimat- och miljöminister 2021

Annika Strandhäll (S), klimat- och miljöminister 2021–2022

Senast uppdaterad: torsdag 27 oktober 2022