Den feministiska utmaningen
Publicerad i Feministiskt perspektiv 31 mars 2016.
Det är inte särskilt länge sedan vi i Sverige hade särskilda kvinnolöner. Fram till sextiotalet fick kvinnor enligt kollektivavtal 30-40 procent lägre löner än män. Kvinnor sågs helt enkelt som en sämre sorts arbetare och deras huvudansvar var hem och barn.
De kvinnor som valde att ändå arbeta fick skylla sig själva att de inte fick tid med sina barn, att affärerna var stängda när de slutat jobba, att det saknades daghemsplatser, att de förlorade sin inkomst när barnen blev sjuka. Det sågs som kvinnors problem, och kvinnors fel, att de fick lägre löner.
Under femtiotalet ökade kraven på förändring. Över 200 000 kvinnor var LO-anslutna och krävde ett slut på diskrimineringen. 1960 fick det gehör och de särskilda kvinnolönerna avskaffades. Det var startskottet för att kunna förbättra kvinnors löner och villkor.
Det har talats mycket om den svenska modellen, den handlar om just bra villkor. Det är en viktig utgångspunkt för en feministisk politik. S-kvinnor har fått gehör för många krav, som att återinföra årliga lönekartläggningar och att SKL nu jobbar för att heltid blir norm i offentlig sektor. S-kvinnor vill längre, vi vill ha lagstadgad rätt till heltid för alla sektorer och slut på staplandet av visstider.
Att till exempel sänka ingångslönerna för en enskild grupp, som Liberalerna och Centern föreslår, det är att återgå till en gammal modell där vi stämplar olika grupper som olika värda. Det har aldrig varit och kommer aldrig vara en effektiv metod. Det är ett hinder för både integration och jämställdhet, där vissa grupper hindras från att någonsin komma ikapp. Det är oacceptabelt.
Men det räcker inte med lika villkor, vi måste också ges lika möjligheter. Med facit i hand vet vi att bra villkor på pappret inte räcker hela vägen. Kvinnor tjänar fortfarande i snitt 13,2 procent mindre än män. Det beror på just att kvinnors möjligheter att arbeta begränsas.
En tydlig orsak är det ojämställda familjelivet. Att kvinnor tar ut 90 procent av föräldradagarna under ett barns första två år, vårdar sjuka barn, tar huvudansvar för hem och familj, dubbelarbetar, sliter ut sig, stressar mer och blir sjukare.
Det här är ett systemfel som drabbar alla kvinnor, som i dag ses som ”riskarbetskraft”. Det är det som gör att kvinnor får lägre löner och sämre villkor än män.
Därför är en individualiserad föräldraförsäkring så viktig. Det innebär att varje förälder har rätt till sin egen försäkring, till sina egna föräldradagar. Kristdemokraternas Ebba Busch Thor fortsätter hävda att vigda dagar inte skulle ge någon effekt, trots att statistiken tydligt visar på raka motsatsen – fler individuella dagar är det enda som ger bevislig effekt för ett mer jämställt föräldraskap. Det går inte att skriva om sanningen för att den känns obekväm. Statliga medel måste alltid fördelas ansvarsfullt och i det här fallet finns lösningen. Antingen vill vi ha jämställdhet, eller så vill vi inte det.
Kvinnors möjligheter begränsas också av att välfärden inte räcker till. Just för att familjelivet är så ojämställt. Det är kvinnorna som tar ansvar för familjen, som får säga upp sig och gå ner i deltid, när äldreomsorg eller barnomsorg inte räcker till.
Till exempel erbjuder hälften av landets kommuner inte en enda förskoleplats utanför ordinarie kontorstid, trots att 4 av 10 måste jobba både obekväma tider och helgdagar ibland. Det begränsar alltid kvinnor mest, särskilt hårt drabbas ensamstående mammor. Lagstadgad rätt till barnomsorg på obekväma tider i alla kommuner, är en av de reformer som behövs för en fungerande välfärd som möter behoven.
Vi har redan många av lösningarna. Vi kan rätta till systemfelen och skapa rättvisa villkor och möjligheter, för alla. Den feministiska utmaningen idag är därför inte att hitta lösningarna, utan att få gehör för de vi redan har. Att driva igenom verklig förändring är det som betyder något.
Att förändra strukturer möter alltid motstånd, det utmanar invanda beteenden och värderingar. Visioner som en individualiserad föräldraförsäkring kan formuleras hur tydligt som helst, men att driva igenom de där vigda dagarna, det är utmaningen. Det är innebörden när vi talar om ”ord till handling”.
För att fortsätta vara ett ledande land när det gäller jämlikhet och jämställdhet behöver vi både framsynta politiker, organisationer och företag. Det är så vi tillsammans formar framtiden.
En jämställd värld är möjlig.
Carina Ohlsson
Ordförande S-kvinnor
Senast uppdaterad: torsdag 31 mars 2016
