Den uråldriga sexismen på jobbet måste bort

S-kvinnor torsdag 15 oktober 2020

I dag är det exakt tre år sedan Metoo briserade i Sverige. Över en natt blev de erfarenheter som så många flickor och kvinnor delar – att ha utsatts för sexuella övergrepp, våldtäkter eller trakasserier – kända för hela befolkningen. Men trots uppvaknandet finns mycket kvar att göra för att garantera arbetarkvinnors trygghet.

Publicerad i Aftonbladet 15 oktober 2020.

En förmiddag på jobbet inom industrin blev Maria överfallen, misshandlad och utsatt för ett grovt våldtäktsförsök. De två förövarna förklarade att tjejer inte hörde hemma på arbetsplatsen.

Företagshälsovården tyckte att hon skulle klä sig mindre utmanande. Hon bar varselkläder, skyddsskor och hjälm.

Ana, som arbetar som räddningsledare, berättar om hur en kollega upprepade gånger hotat henne, klappat henne i rumpan och skickat snoppbilder till henne. Elsa har utsatts för sexuella trakasserier många gånger i sitt jobb som personlig assistent. När hon berättat för chefen har hon mötts av ”det är så brukaren vill ha det” och ”vi som bolag kan inte gå in och berätta vad de anhöriga ska och inte ska göra”.

Maria, Ana och Elsa heter egentligen något annat. De är tre av de 80 000 som vittnade i Metoo-upprop för tre år sedan.

Nyligen kom siffror från Brå som visar att var femte kvinna ofta känner oro för att utsättas för sexualbrott. Bland 20–25-åringar är det varannan. Ingen ska behöva leva med en sådan otrygghet i vardagen.

Studier visar att unga kvinnor i arbetaryrken är mer utsatta än resten av befolkningen både på jobbet och i övriga samhället.

Var fjärde arbetarkvinna har utsatts för våld eller hot om våld i sitt arbete, enligt LO. En av fyra visstidsanställda inom vård och omsorg har utsatts för sexuella trakasserier av en patient eller brukare under det senaste året. Det är fruktansvärt höga siffror.

En hel del har gjorts i rätt riktning. Bara månader efter Metoo införde den socialdemokratiskt ledda regeringen en samtyckeslag, vilket lett till en 75 procentig ökning av fällande domar för våldtäkt. Vi ser nu en försiktig tendens till minskning av utsattheten för sexualbrott.

Regeringen har också verkat för förverkligandet av ILO-konvention 190 om våld och trakasserier i arbetslivet som inom kort implementeras i svensk lagstiftning. Men vi är inte i mål än.

Alldeles för många arbetsgivare blundar fortfarande för sexuella trakasserier och övergrepp. Vår farhåga är att utsattheten blir ännu större om balansen på arbetsmarknaden skiftas till arbetstagarnas nackdel. Att ännu färre arbetarkvinnor vågar anmäla. Att arbetsgivare inte förebygger sexuella trakasserier.

Motståndet att driva frågan har varit kompakt från högern och arbetsgivarsidan. Svenskt näringsliv och Arbetsgivarverket har ihärdigt stått emot en svensk ratificering av ILO-konvention 190. Och trots att fackets roll ofta är avgörande för trygga arbetsplatser är Moderaterna och de andra högerkonservativa partierna eniga i sin vilja att montera ned arbetsrätten.

De enas också i en politik som ökar ojämlikheten och backar bandet för jämställdheten.

I dag påminns vi om den kraft Metoo spred, då för tre år sedan. Och vi känner förpliktelsen att fullfölja det Metoo-uppropen krävde. Den uråldriga sexismen måste stoppas. Kvinnors erfarenheter måste tas på allvar och alla arbetsplatser måste göras fria från sexuellt våld, hot och trakasserier. Här måste arbetsgivarnas ansvar bli tydligare.

Liksom gällande gängkriminaliteten är det viktigt att kraftsamla över partigränser också i frågan om sexuella trakasserier och övergrepp på jobbet. Rätten till trygghet ska gälla alla, oavsett klass och kön.

Lina Stenberg, redaktör ”Det feministiska löftet – Så förverkligar vi arbetarrörelsens jämställdhetsvisioner

Annika Strandhäll, riksdagsledamot och jämställdhetspolitisk talesperson (S)

Carina Ohlsson, ordförande S-kvinnor, riksdagsledamot (S)