Förlegad instans inskränker kvinnornas rätt till abort
Publicerad i Dagens Nyheter den 29 maj 2024
I dag den 29 maj fyller Sveriges abortlag 50 år. När lagen klubbades igenom 1974
var den radikal och modern och gav alla gravida rätt till fri abort fram till vecka 18.
Äntligen slapp kvinnor vara fångna i sina gravida kroppar och tvingas bli föräldrar
mot sin vilja. Denna milstolpe ska vi fira! Men nu 50 år senare finns det också
anledning att se över delar av regelverket. Vi ska förklara varför.
Efter artonde graviditetsveckan krävs idag ett godkännande från Socialstyrelsens
rättsliga råd för att en kvinna ska få göra abort. Tillstånd kan beviljas upp till
livsduglighet vilket av Rättsliga rådet har definierats som 22 fullgångna
graviditetsveckor. En mycket liten andel aborter utförs efter vecka 18 i Sverige. År
2023 var det enbart 345 stycken, vilket motsvarade cirka en procent av alla aborter.
Vid en första anblick kan Rättsliga rådet se ut som en rimlig lösning på en känslig
och för staten svårhanterad fråga. Men den här konstruktionen har också tydliga och
för den enskilda abortsökande potentiellt katastrofala brister.
Enligt abortlagen krävs “synnerliga skäl”, medicinska eller sociala, för att abort efter
den artonde graviditetsveckan ska beviljas. De medicinska handlar för det mesta om
fosterskador medan de sociala skälen kopplas till den gravida kvinnans livssituation.
Hon kan exempelvis vara mycket ung, hemlös, ha missbruksproblematik, befinna sig
i hederskontext, leva med psykisk ohälsa eller en våldsam partner. Kvinnor som
söker abort av sociala skäl efter vecka 18 har med andra ord ofta svåra
livsomständigheter och befinner sig i stor utsatthet.
Vare sig lagtext, förarbeten eller någon myndighetsinstruktion klargör vari de
“synnerliga skäl” ska bestå för att en abort efter den artonde graviditetsveckan
ska beviljas. Det är praxis som bestäms av Rättsliga rådet som avgör. Ansökningar
om sen abort av medicinska skäl beviljas av hävd i princip alltid, oavsett
fosterskadans allvarlighetsgrad.
När det gäller sociala skäl ser det annorlunda ut. Tidningen Ottar gjorde 2023 en
granskning av Rättsliga rådet som visade att antalet avslag av sociala skäl
fördubblats sedan 2019. År 2022 avslogs 26 procent av ansökningarna; år 2019
var det endast 13 procent. Det finns ingen tillgänglig förklaring till ökningen.
Rättsliga rådet har själv inte kunnat besvara vad den beror på. Diskussionerna i
Rättsliga rådet dokumenteras inte och mötesprotokoll saknas. Det är alltså
omöjligt för personer utanför rådet att följa utvecklingen av praxis.
En kvinna som får avslag på sin ansökan får inte heller en motivering till varför just
hennes omständigheter inte utgör “synnerliga skäl”. Om hon vill göra en ny ansökan
kan hon alltså inte bemöta det som utgjort grunden för Rättsliga rådets avslag. Inte
heller argumentera när hon söker på nytt för varför just hennes omständigheter bör
utgöra “synnerliga skäl”. En grundläggande rättssäkerhetsprincip i en rättsstat
är att en individ ska kunna förstå lagen och kriterierna för dess tillämpning,
samt kunna bemöta och överklaga beslut som går henne emot. Här upprätthålls
inte denna princip. Det saknas också uppföljning av de fall där abort efter vecka 18
nekas av sociala skäl. Vad händer med de kvinnor vars ansökan avslås? Och hur
går det för de oönskade barnen som så småningom föds?
Rättsliga rådet är i abortärenden sammansatt av läkare (psykiatriker och
gynekologer), kuratorer, företrädare för Socialstyrelsen samt lekmän som utses av
de politiska partierna, i praktiken riksdagsledamöter. Ordförande är en juristdomare.
Av ledamöterna är det bara ett fåtal som har expertis i abortfrågor och erfarenhet av
att möta abortsökande. Alla i rådet har rösträtt. Det innebär att politiker som
ideologiskt motsätter sig grundläggande aborträttigheter kan ha inflytande
över enskilda människors rätt till sin kropp och sin framtid. Domaren – en
person utan klinisk expertis – har utslagsröst och i slutändan makt att bestämma
över enskilda kvinnors liv.
Aborträtten har gjort enorma kliv framåt världen över sedan 1974. Idag har vi en
mycket större förståelse för rätten till kroppsligt självbestämmande än för 50 år
sedan. Nu vill den svenska regeringen skriva in aborträtten i grundlagen. Men menar
de allvar med att stärka aborträtten måste den omfatta även de mest utsatta
kvinnornas rätt att bestämma över sina kroppar och sina liv. Därför förväntar vi
oss en skyndsam översyn av Rättsliga rådets konstruktion och arbetssätt. Det pågår
nu en utredning om abortlagstiftningen för att den bättre ska anpassas till den
medicinska utvecklingen och gravida kvinnors behov. Där skulle en översyn av
Rättsliga rådets funktion, sammansättning och arbetssätt kunna ingå. Men det är
också fullt möjligt att reformera Rättsliga rådet utan en lagändring, eftersom rådet
inte regleras i lag utan i förordning.
Vi, en stor mängd aktörer som värnar om sexuella och reproduktiva rättigheter,
kräver nu att Rättsliga rådet ses över. Kanske måste det avskaffas helt. I vart fall
måste dess sammansättning förändras och rutiner radikalt moderniseras.
Förändringarna ska syfta till att öka rättssäkerheten och i förlängningen ge enskilda
kvinnor större makt över sina liv. Vi behöver en abortlagstiftning i takt med tiden.
Amra Bajric, ordförande, föreningen Fatta
Malin Bergman, ordförande, Centerkvinnorna
Christer Borgfeldt Lund, ordförande, SFOG (Svensk förening för obstetrik och gynekologi)
Alexandra Charles von Hofsten, ordförande, 1,6 miljonersklubben
Cecilia Elving, ordförande, LIberala kvinnor
Cindy Falquet Lindh, ordförande, Miljöpartiets jämställdhets- och mångfaldskommitté
Lina Fridén, förbundsordförande, RFSU
Kristina Gemzell Danielsson, professor i obstetrik och gynekologi, Karolinska institutet
Anna Johansson, generalsekreterare, Amnesty International Sverige
Helena Kopp Kallner, ordförande, FARG (arbetsgruppen för familjeplanering inom SFOG)
Sofia Kuhner, ordförande, Svenska kvinnliga läkares förening
Hannah Laustiola, generalsekreterare, Läkare i världen
Lilo Lindquist, ordförande, FSUM (Föreningen för Sveriges ungdomsmottagningar)
Josefin Malmqvist, ordförande, Moderatkvinnorna
Eva Nordlund, ordförande, Svenska barnmorskeförbundet
Sineva Ribero, ordförande, Vårdförbundet
Karin Rågsjö, vårdpolitisk talesperson, Vänsterpartiet
Annika Strandhäll, ordförande, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Camilla Wagner, ordförande, Fredrika Bremerförbundet
Publicerad i Dagens Nyheter den 29 maj 2024
Senast uppdaterad: onsdag 29 maj 2024
