#Metoo är inget avslutat kapitel

S-kvinnor torsdag 14 oktober 2021

”När det gäller sexuella trakasserier så är vi långt ifrån klara. En lång pandemi som slagit hårt mot hela arbetsmarknaden har gjort att många tidigare framgångar har backat. Vi måste fortsätta ta fighten för trygga bra arbetsmiljöer och risken för förtal får inte tysta kvinnor”, skriver Annika Strandhäll (S).

Publicerad i Fempers Nyheter 14 oktober 2021.

Den här veckan uppmärksammas #metoo-dagen, fyra år har nu passerat. Så vad lärde vi oss av #metoo? Egentligen inget nytt. Problemen fanns långt före upproret och de fortgår fortfarande, vi i kvinnorörelsen kämpar mot det här varje dag.

Rörelsen tvingade många som tidigare förnekat problemen att öppna ögonen, litegrann i alla fall. Frågan kom i fokus ett tag. Vi kvinnor fick också en sak klart för oss – vi ska vara tysta och låta männen prata till punkt. Att våga berätta vad vi utsätts för innebär risker. Det kan till och med vara brottsligt.

Det totala mediehaveri vi bevittnade i våras, där man efter man fick gråta ut om hur jobbigt det varit för dem att stå anklagade för sexuella övergrepp, möttes av fullt rimliga avgrundsvrål från den feministiska rörelsen.

Vi blev varse att ett mediebolag kunde dokumentera filmade övergrepp utan att göra något åt saken. Först ett halvår senare när programmet skulle sändas, reagerade bolaget och stoppade sändningarna, men först efter att medier och kvinnorörelsen rasat och ställt dem mot väggen.

Strax därpå kom tv-dokumentären ”Persona non grata”, där ännu en känd man anklagad för övergrepp fick över en timme på bästa sändningstid åt att förneka och förklara de anklagelser han står inför och tala ut om hur det påverkat honom.

Det är som att vi kvinnor lever i en fars, där rättsväsendet in absurdum skyddar män från att bli oskyldigt anklagade för sexualbrott de eventuellt inte begått, snarare än alla de kvinnor som utsätts för sexualbrott.

Samtidigt hölls det pressträff i en före detta justitiekanslers trädgård, där flera medier helt okritiskt direktsände när den anklagade förklarade sin oskuld, samtidigt som han hängde ut offret – den unga kvinna han beskrev som sin dotter i samma andetag som han uttryckte att de haft samlag, för att han varit ”svag i anden och köttet”.

Fortfarande lyste berättelserna om kvinnorna med sin frånvaro. Tystnaden runt kvinnor som berättat att de utsatts för övergrepp har varit plågsam. Hatstormarna drabbade nämligen dem också. Hårt.

Samma före detta justitiekansler har nyligen släppt en bok där dito beskriver sin version av vad som hände, eller som bokbeskrivningen lyder ”[…] presenterar material och dokumentation från rättsprocessen som han menar visar både att han är oskyldig och att åklagaren undanhöll avgörande bevis”. Om detta ska han tydligen berätta…

Samtidigt pågår just nu en rättsutredning där vår nuvarande justitiekansler åtalar Cissi Wallin för att hon uppger sin version av ett övergrepp hon utsatts för i boken Allt som var mitt. Det perspektivet kan vi inte berättas om.Det är som att vi kvinnor lever i en fars, där rättsväsendet in absurdum skyddar män från att bli oskyldigt anklagade för sexualbrott de eventuellt inte begått, snarare än alla de kvinnor som utsätts för sexualbrott.

Under hösten har vi sett flämtande försök från medierna att visa upp en mer jämställd, eller ska vi säga rättvis, bild i debatten runt #metoo.

Med det sagt, förtalslagstiftningen är viktig. Utformningen däremot måste förbättras. Som det är nu sätter den munkavle på kvinnor istället för att skydda dem. Offer för allvarliga brott vågar inte berätta om sina upplevelser av risk för att själva dömas för brott. Så kan vi inte ha det.

Så här fyra år efter #metoo ska det ändå sägas att det har haft effekter. Ett exempel är att sexköpslagstiftningen återkommande uppmärksammats medialt. Vi har en handlingskraftig regering som vill stärka den lagen och till och med försvarar den i domstol utomlands, nu senast i Frankrike.

Under hösten har vi sett flämtande försök från medierna att visa upp en mer jämställd, eller ska vi säga rättvis, bild i debatten runt #metoo. Försök att inte bara lyfta fram förövare, utan även dess offer. Vi, kvinnorörelsen är de som sett till att frågan inte tystnat. Att såväl politiker som media tar ett större ansvar. De ska aldrig kunna glömma att vi bevakar det, vi bevakar dem.

Det måste råda nolltolerans mot alla former av trakasserier i skolan och på alla arbetsplatser.

När det gäller sexuella trakasserier så är vi långt ifrån klara. En lång pandemi som slagit hårt mot hela arbetsmarknaden har gjort att många tidigare framgångar har backat. Vi måste fortsätta ta fighten för trygga bra arbetsmiljöer och risken för förtal får inte tysta kvinnor.

Det gäller även våra skolmiljöer. Bland flickor i åldern 16-24 uppger var fjärde tjej i en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå) att de utsatts för ett sexualbrott bara under det senaste året (2020). I en studie bland fjärdeklassare i Västsverige uppger 46 procent att de någon gång utsatts för sexuella trakasserier, som vanligt främst tjejer. Nästan varannan tioåring!

Det är ett totalt misslyckande. Om inte pojkar och flickor lär sig samtycke, respekt och jämställdhet redan i skolan, hur ska vi då någonsin komma någonstans? Det måste råda nolltolerans mot alla former av trakasserier i skolan och på alla arbetsplatser.

#Metoo är inget avslutat kapitel. S-kvinnor kommer att fortsätta uppmärksamma den här frågan och se till att den finns på agendan så länge det behövs, tills vi ser rimliga resultat.

Annika Strandhäll
Förbundsordförande S-kvinnor