Sluta med vansinnet i vår äldreomsorg
Publicerad i Aftonbladet 8 maj 2020.
Coronakrisen har väldigt tydligt uppenbarat de tidigare redan belagda arbetsmiljöproblem, dåliga anställningsvillkor och brister som finns och under lång tid har funnits inom alldeles för stora delar av äldreomsorgen och hemtjänsten. Deltider, delade turer, osäkra anställningsvillkor, brist på utbildning och stress som ofta går att härleda till hur arbetet organiserats.
Vårdens och omsorgens personal är således också den yrkesgrupp som har högst sjukskrivningstal. Vi talar om många – främst kvinnor – som slits ut.
De senaste månaderna har vi dessutom också kunnat bevittna vad som måste betraktas som ett haveri inom delar av den svenska omsorgen, där personal nu mer eller mindre tvingas sätta sina liv på spel. Skälet? De gör sitt jobb och det de är bäst på: räddar liv och tar hand om sköra människor.
I den här krisen verkar det häpnadsväckande nog finnas två typer av covid-19: Den typ som sjukvården hanterar, där det finns en god tillgång till skyddsmateriel. Sen finns det en annan typ, inom äldreomsorg och hemtjänst, som verkar vara mindre allvarlig.
Det är åtminstone så man skulle kunna tolka de som är ansvariga eftersom inte samma riktlinjer finns eller efterföljs där som i sjukvården.
Situationen är extraordinär och kräver därför extraordinära insatser och försiktighet. Vi kan helt enkelt inte se på medan arbetsmiljöbrott begås, och där avsteg görs som annars hade lett till såväl nedstängning av verksamheter som repressalier för de som är ansvariga.
För någon vecka sedan valde fackförbundet Kommunal att JO-anmäla Arbetsmiljöverket med anledning av att arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) enligt uppgift gjort försök att tysta ned verkets larm och rekommendationer, och där Arbetsmiljöverket sedermera också – enligt samma uppgift – låtit radera ett i sammanhanget viktigt expertutlåtande ur sitt diarium.
Det sistnämnda är, förutsatt att det stämmer, i sig minst sagt anmärkningsvärt, men än värre att det ens förekommer nedtystningsförsök i det läge vi befinner oss i just nu.
Dessutom av den arbetsgivarorganisation som, givet det ansvar man har, borde stå på barrikaderna för att värna kvaliteten i omsorgen och medarbetarnas hälsa i stället för att försöka dölja bristerna.
På en byggarbetsplats där det finns risk för att skada sig finns det tydligt skyltat utanför området att man inte får beträda arbetsplatsen utan skyddsmateriel.
Om Arbetsmiljöverket hade börjat tumma på regler som att byggarbetare måste ha lina på sig när de bestiger taknockar eller att hjälm inte behöver bäras där det finns risk för att saker faller i huvudet på de som jobbar hade reaktionerna inte låtit vänta på sig. Med rätta.
Det du som arbetsgivare, oavsett om du är politiker eller tjänsteman, behöver ha i åtanke är vad som skiljer mellan att människor kan riskera sina liv på en byggarbetsplats och inom äldreomsorgen.
En byggarbetsplats kan sluta bygga, men omsorgspersonalen kan inte sluta gå till jobbet. Skulle de göra det kan det leda till att vårdtagare dör på grund av att de inte får sina mediciner eller den hjälp de måste ha för att överleva.
Den etiska stress som personalen upplever av att inte finnas där för de äldre när de dör av covid-19 är också ett arbetsmiljöproblem.
Den psykosociala arbetsmiljön påverkas såklart mycket av att det handlar om människor av kött och blod som personalen ofta haft en professionell relation till i flera år. Detta går inte att komma ifrån.
Det är ett misslyckande att vi inte lyckats skydda våra äldre, det går aldrig komma ifrån det faktumet. Men det är inte för sent att tillhandahålla rätt skyddsmateriel till de som arbetar i smittans epicentrum.
Den här krisen kommer inte vara över i morgon och därför kan vi rädda många liv genom att följa de riktlinjer som Arbetsmiljöverkets experter utfärdade innan det korrigerades och betydelsen spelades ned.
Vi som samhälle har all anledning att vara tacksamma över de uppoffringar som vård- och omsorgspersonal gör varje dag. De är i ordets rätta bemärkelse välfärdens hjältar. Viktigt är då att den tacksamheten inte betalas via om än de tacksammaste av applåder eller fördröjda riktlinjer om skyddsmateriel.
I stället måste den betalas genom att berörda arbetsgivare tillhandahåller det skydd och den trygghet som krävs för att de ska kunna utföra ett gott och säkert arbete.
På längre sikt måste dock de brister i anställningsvillkor, arbetsmiljö och arbetets organisering i äldreomsorgen åtgärdas. Något annat är inte acceptabelt.
Många av de främst kvinnor som arbetar i omsorgen upplever just nu att man slängs framför bussen av oaktsamma beslutsfattare, tjänstemän.
Vi kräver därför att det här vansinnet upphör på dagen. Menar vi allvar med att vi ska rädda liv under den här krisen så ska det göras på riktigt, och det ska gälla alla. Särskilt de som nu på daglig basis riskerar livet bara genom att gå till jobbet.
Carina Ohlsson
förbundsordförande S-kvinnor
Annika Strandhäll
jämställdhetspolitisk talesperson (S)
Senast uppdaterad: fredag 8 maj 2020
