Sveriges regioner tycker till – en undersökning om förlossningsskador
Sverige är ett stort och avlångt land. Det innebär att olika regioner har olika lösningar för att varje kvinna ska få föda så tryggt som möjligt.
Bakgrund
Det finns en tydlig bild från professionen att förlossningsvården i Sverige är underprioriterad och behöver få mer resurser. Det tydligaste är att det behövs fler barnmorskor så att de som är på plats kan utföra sitt arbete tryggt utan att kastas mellan avdelningar och behöva gå ner i arbetstid.
De regioner där befolkningen bor glest har löst avstånden med patienthotell, medan storstäderna har många mottagningar men svårt att få platserna att räcka till. Efter en gedigen research och insamlande av fakta om att det skiljer sig flera procent i risk att få förlossningsskada beroende på vilken region man bor i, så ville vi fråga regionerna vad som görs – för att kunna konstatera vad mer som kan göras för en jämlik vård. Risken att drabbas för förlossningsskada är liten, och enligt en uppskattning av personal på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg är det ca 20% av de kvinnor som får en grad 3/grad 4-skada som aldrig riktigt blir bra. Det som är anmärkningsvärt är skillnaden mellan regionerna i procent.
Förklaring av de olika skadegraderingarna enligt Socialstyrelsen:
Första gradens bristning: Skada på hud och slemhinna. Cirka 80 procent av förstföderskor får ytliga bristningar i slidans och underlivets hud och läker oftast väl.
Andra gradens bristning: Skada på perineala muskler men inte ändtarmsmuskeln. Dessa bristningar omfattar huden, bindehinnor och eller perineala muskler/muskelfästen och behöver sys.
Tredje gradens bristning: Skada på mellangården (perineum) samt den yttre och ibland den inre ändtarmsmuskeln (analsfinkter).
Fjärde gradens bristning: Skada på mellangården (perineum), ändtarmsmusklerna (analsfinktrar) och väggen i ändtarmskanalen.
Riskfaktorer för bristning grad III och IV är instrumentell förlossning, hög födelsevikt hos barnet, avvikande bjudning av fostrets huvud (ej kronbjudning), att vara förstföderska och att vara infibulerad (könsstympad).
Se diagram från Socialstyrelsen:
Lite längre ner kan du läsa en sammanfattning av undersökningen, men först vill vi lyfta ett initativ som alla regioner per omgående kan genomföra för att utlandsfödda kvinnor ska få jämlik förlossningsvård. Vi vet att utrikesfödda kvinnor utsätts för mer risker pga brister i kommunikationen.
I Göteborg på Sahlgrenska Universitetssjukhuset finns en välutvecklad app som personal och patient kan kommunicera med. Den är utvecklad för att kvinnor som har svårigheter med svenska språket ska få möjlighet till jämlik och trygg förlossningsvård, oavsett hur akut skedet är när kvinnan anländer till mottagningen. Läs mer om det här.
Nedan under undersökningen har vi sammanställt länkar för den som vill läsa mer och fördjupa sig på statistik kring förlossningsskador och forskning på förlossningsvård.
Undersökningen
Här är en sammanfattning av undersökningen!
Vi fick bra respons där 17 av 21 regioner (81 procent) har svarat.
- Bra regionala lösningar, idéer, funktioner
Generellt verkar regionerna ha bra utbyte av kunskaper och erfarenheter, så att goda lösningar sprids. Exempel som flera regioner lyft är samarbete mellan primärvård och specialistvård, mellan sjukhus med olika kompetens och mellan avdelningar. Även extra fosterdiagnostik, tvärprofessionella arbetsgrupper, koordinator (barnmorska som leder och fördelar arbetet och gör individuella riskbedömningar) samt särskilda bristnings- och bäckenbottensmottagningar lyfts av fler regioner.
Andra exempel är färre och större enheter, patienthotell, kulturdoula, roterande barnmorskor inom klinikens olika enheter, kompetensbaserad schemaläggning, särskilt fokus på blivande föräldrar med utländsk bakgrund eller social utsatthet, mer kompetens inom fysioterapi i eftervården, BB på väg, kostnadsfri utbildning ”Föda i trygghet”, Parvård (en barnmorska och en undersköterska jobbar tillsammans med samma par under förlossningen), Nyfödd Sammanhållen Familj (barn och mamma vårdas tillsammans oavsett vem som behöver vård), aktivt arbete för hög personalnärvaro hos den födande, möjlighet för kvinnor att stanna på sjukhuset i latensfas/innan förlossningen startar på riktigt, kortare arbetstid samt Trygg start (ökad grundbemanning under tre månader för att snabbare få en nyutbildad/nyanställd barnmorska att nå hög kompetens och trygghet.)
- Har regionen en nollvision mot förlossningsskador/hur ställer sig region till en nationell nollvision mot förlossningsskador?
Ingen region anger att det finns en total nollvision mot förlossningsskador, men flera regioner anger att de har nollvision mot undvikbara och allvarliga förlossningsskador (grad 3–4) eller undvikbara vårdskador. Många arbetar också aktivt för att minimera förlossningsskador, framför allt mot de nationella mål som satts upp i Graviditetsregistret.
Professionen i regionerna är samstämmiga om att en total nollvision inte är realistiskt och att det därför inte är trovärdigt att införa detta. Det framhålls bland annat att vården redan är en strikt reglerad verksamhet, i vilken patientsäkerhetsarbete och skydd mot vårdskada är en naturlig och integrerad del. En risk som också lyfts är att personal kommer att skuldbeläggas och p g a rädsla välja att förlösa fler med kejsarsnitt, vilket får andra negativa konsekvenser.
Ett fåtal politiker anser däremot att en nollvision bör antas.
- Hur ser arbetet ut för att förebygga förlossningsskador?
I princip alla regioner säger att de arbetar med vidareutbildning/fortbildning och certifiering i viktiga delar, t.ex. bäckenbottenutbildning och kurser i suturering. Det handlar både om teoretisk och praktisk utbildning och teamträning samt arbetsgrupper som lär av varandra.
Många anger också att de arbetar med långsamt framfödande och att utgångspunkten är att vara två barnmorskor i slutskedet av förlossningen/vid framfödandet.
Annat som många regioner lyfter fram är perinealskydd, men också bäckenbottenskydd samt riskbedömning inför förlossning.
Många arbetar även med att utveckla eftervården med att diagnostisera, åtgärda och följa upp förlossningsbristningar, t ex med bristningsgrupper och bäckenbottenmottagning för kvinnor med större bristningar.
Ett antal förlossningsmottagningar registrerar också förlossningsbristningar grad 2 (inte bara grad 3 och 4) i bristningsregistret, för bättre uppföljning.
- Använder regionen ”finska greppet”?
Alla regioner känner till, är utbildade i eller använder finska greppet till viss del eller liknande metoder.
Synpunkter som lyfts fram är att det är viktigt att förlösande barnmorska använder ett grepp hon är trygg med, så det finns modifierade sätt att hålla, samt att äldre kollegor som har en annan teknik men få bristningar, fortsätter med inarbetad teknik.
- Hur är er regions inställning gällande nationell handlingsplan för förlossningsvården?
Flera regioner nämner att de använder SKR:s kunskapsunderlag ”Trygg hela vägen” som är en del av den statliga satsningen på förbättrad förlossningsvård och insatser för kvinnors hälsa. Satsningen har tydliga mål som:
– Antalet förlossningsskador ska minska.
– Blivande föräldrars upplevelse av kvalitet i vården ska förbättras.
– Vårdkedjan ska hänga ihop.- Förlossningsklinikers möjlighet att behålla och attrahera personal ska öka.
Många regioner är positiva till en nationell handlingsplan för att skapa en jämlik och evidensbaserad vård. Att det skulle spara tid på regional nivå är också ett skäl till att regionerna är positiva. En viktig synpunkt är dock att slutsatserna och rekommenderade arbetssätt måste bli relevanta för både storstadssjukhusen med korta avstånd och specialister och mindre sjukhus med stora geografiska upptagningsområden och mindre möjlighet till specialisering. Även i övrigt måste en nationell handlingsplan utgå från lokala förutsättningar. Alla har samma rätt till en trygg och säker förlossningsvård, men lösningarna kan se olika ut.
Här kan du läsa mer statistik på Socialstyrelsen om förlossningsskador i landet
Senast uppdaterad: onsdag 5 maj 2021
